Å ett år till har gått…

Den 28 november hade vi den avslutande gruppträffen på Stresskliniken.

Vi 6, som under dessa år lärt känna varandra på ett sådant sätt, som ingen ann…

Jag kommer att sakna dem oerhört, då de varit ett oerhört stöd under tiden som varit och jag hoppas att jag kunnat delge detsamma till dem.

Vi är alla i olika faser i livet, men över lag, har vi hämtat oss ordentligt från den allra första gången vi sågs…

Inför gruppträffarna, fick vi fylla  i olika formulär angående trötthet, depression, utmattning hälsa sömn osv och då hade vi alla skyhöga värden – inte alls konstigt, med tanke på vilket skick vi var i…

Efter ett år fick vi fylla i blanketterna igen och förbättringarna var påtagliga – vi hade alla gjort ett bra jobb…

Nu har vi fått fylla i samma blanketter för tredje gången och för de flesta av oss, så såg vi en klar förbättring – utom för mej…

Just nu är jag skör…
Väldigt skör…
Jag får verkligen passa mej, så jag inte åker ner längst nedanför ”trappan” och i den där grävda gropen igen…

Tack och lov, så har jag ”verktygslådan” med mej från stresskliniken, att plocka fram och ta till när som helst, var som helst, så det ska nog lösa sig till slut!

Senast igår, sa jag till en arbetskamrat att hon borde ha lärt sig av oss som ”gått in i väggen” och sjukskriva sig och vara hemma och vara s j u k, vid sjukdom och inte ta semester – tyvärr, så lyssnar folk inte på sånt – inte förrän det är för sent…

Följ min blogg med Bloglovin

Sista träffen med gänget

Idag var då dagen här.

Sista koninuerliga gruppträffs dagen.

Så tomt det ska bli.

Och vilka vänner man fått!

Denna ”utbildning” vi fått har för mej så här, med facit i hand varit ovärderlig.
Vi fick alla tänka tillbaka på hur vi mådde när vi började och hur svart allting var – så känns det inte längre – en skön känsla!

Nu kan vi stå på egna ben och använda oss utav alla de verktyg vi fått i vår låda under dessa 8 månader.

Vi kommer att få bakslag, vi kommer att göra framsteg.

Men vid bakslag, så vet jag vad och hur jag ska göra, så jag inte hamnar nedanför trappan i den der gropen jag grävt:/

Jag har funderat lite på var i trappan jag befinner mej och jag kan nog inte säga att jag kommet mej ända upp – det är kanske så att det gör jag aldrig, men nästan iaf…