Ett år att minnas…
Eller vill man det?
Det är väl både och…
Att hamna i ett utmattningssyndrom, eller den sk brömda väggen, är inte en dans på rosor…
Att först inse själv, det som omgivningen sett under en tid, är nog det svåraste.
Att bromsa, att stanna upp och känna efter och att tillåta sig att rasa…
För rasar, det gör man…
Att jag sedan hade turen att få komma med på Stressrehabs KBT gruppterapi, var nog en stor del av räddningen!
Det blev tuffa månader.
Månader man kom till acceptans, erkännande, insikt och till slut hitta kämpaglöden att vilja jobba.
För jobbat har vi fått göra.
Det är oerhört svårt att börja se sig själv, sätta sig själv i första rummet, att ge sig själv tid när man under i stort sett hela livet tagit hand om andra och satt andras väl och ve i första hand och låtit sig själv ligga längst ner på botten av trappan och till slut lyckats gräva en grop där nere åt sig själv också…
Men sakta, men säkert, så fick vi ”verktyg” i form av hemläxor att jobba med och det är verkligen så att man m å s t e jobba – annars så kommer man ingen vart och tiden till att bli frisk, blir längre…
Vägen till där jag är idag, har inte alls varit spikrak och lätt.
Men det är oerhört skönt att vara tillbaka på 50 % arbetstid och känna att målet på 75 % inte är ouppnåeligt…
Jag har fått fantastiska verktyg och fantastiska vänner i den grupp jag gått i.
Nu gäller det bara att fortsätta på den inslagna vägen, under resten av mitt liv.
Jag önskar er alla ett Gott Nytt År och glöm inte att tänka på er själva.
Stanna upp och ta pauser, var här och nu, andas.
Har ni frågor?
Välkomna att höra av er!
Arbetsträningsdagboken 