Rakt ner i träsket å harva…

Snart 9 månader.

Som en graviditet…

Ett nytt blivande, växande liv…

Jag ”tog mej” ett nytt liv förra året.

Bröt upp, lämnade och flyttade.

Landade i ett län, ny stad i nytt jobb…
Eller nytt och nytt, inom samma genre – var inte riktigt klar med akutsjukvården tydligen 🙂

Idag tog jag mej ett bad, för första gången på lång tid.

Vet egentligen inte varför, men det bara kändes så rätt och satt det skulle bli så skönt att spola upp riktigt hett vatten och krypa ner och bara låta det omsluta kroppen.

Visserligen hade jag så otroligt ont överallt – jag har ju Fibromyalgi – men hur som helst så följde jag bara min känsla och kröp ner i ett hett bad.

Vi borde alla göra det mer ofta.
Följa vår känsla.
Jag kan i viss mån förstå att man backar för att göra det, för när man ligger där, slappnar av så hinner ofta verkligheten och känslorna ikapp och att erkänna för sig själv att det kanske inte är så himla bra är nog bland det svåraste.

Känslorna hann ikapp idag.
Gråten kom såklart.
Och det jag grät över och kände mej mest ledsen över är faktiskt min arbetssituation.

”Man vet vad man har, men inte vad man får”

Jag  trivs inte på min nuvarande arbetsplats.

Och  så slog det mej.

Än en gång, har jag låtit mej behandlas som om jag vore…ingenting.

Bara tagit emot, aldrig reagerat i uttalade ord.
Dock i tankar, inombords –  gått hem och varit arg, ja vissa gånger riktigt förbannad och varit ledsen, gråtit av ren utmattning – för det tar en sådan otrolig energi!
Visst jag får ”skylla mej själv” – men jag kan bara förklara det med att jag vet inget annat sätt.
Jag har tappat förmågan att stå upp för mej själv att med vänliga och bestämda ord tala om när det inte känns/är ok – för jag fick lära mej att jag var jobbig, att jag ältade  och att jag inte var att lyssna på.

Det får lov att bli slut på det.

Jag låg där i badkaret och ”pang” – ”de har fått mej att känna mej som den lägst stående i ”rangordningen” att jag absolut INTE kan NÅGONTING.
Det har i sin tur gjort att jag dragit mej i bakgrunden och blivit tyst.

Gått på jobbet, gjort mitt jobb.

Inget mer.

Det faktum att jag jobbat sedan jag gick ut skolan 19884, först inom äldreomsorgen och sedan inom akutsjukvård sedan 1987 spelar ingen roll.
JAG känner att ”jag ska inte komma där och tro att jag är något”.
När jag kommit med försiktiga förslag i olika saker, så har svaret blivit att ”såhär har vi alltid gjort” och så körs det på.

Till slut tystnar man, biter ihop och jobbar på – ”kan de, så får väl jag också”…

Men nä.
Jag kan inte, det är inte hållbart i längden.
Jag ska inte gå under, bli sjukskriven igen – det vill jag inte – det vill väl ingen…

Tack och lov har jag ju de verktyg vi fick med oss från Stressrehab att ta till idag, men…
Det är ÄNDÅ så himla lätt att bara köra på, att hamna i tunnelseende.
Att nästan köra ner sig själv långt ner i botten.
Men skillnaden är idag att jag faktiskt märker var jag är på väg, så jag bromsar. Kanske inte i tid, men det hinner iallafall inte gå ÅR som det gjorde förut.

 

 

En gång utbränd blir lätt vidbränd

Vet inte…

Men räknar man sig som sjuk, när man hör ordet utbrändhet…

Eller utmattningssyndrom eller vad man nu väljer att kalla det.

Frågan är väl dessutom; anses man vara sjuk?

Jag vet att i början av KBTn på Stressrehab, så satt åtminstonde jag och log snett åt terapeutens ord – för vem var det hon pratade om?!?
Inte var det då jag – jag var ju inte sjuk…eller…

Jag har nog mer funderat på om jag kan säga att jag är helt frisk.

Ja, jag är ju lite allmänt knasig, så på så sätt är jag j u inte frisk :), men allvarligt…

ÄR jag frisk?

Är JAG frisk?

Är jag FRISK?

Nä, jag har tyvärr – efter tuff rannsakan av mej själv börjat inse att jag faktiskt fortfarande är sjuk i utmattningssyndrom – att jag till viss del kan fungera igen och te mej ”normal” men att jag så lätt och så ofta halkar dit.

Ett invant beteende ÄR svårt att arbeta bort.

Att när man har ork och mår en aningens bättre, så lätt tar på sig saker och att det blir mer och mer och mer och…

Där är jag nog nu.

Att jag insett att jag måste sluta att starta igång en massa projekt de tider som jag mår bättre och lära mej att hushålla med krafter och ork bättre, så att de liksom räcker under en längre tid – ni vet, ungefär som man vill att lönen ska räcka 🙂

TACK och LOV är dock de ”projekt” jag kan starta igång inte av den stora art som det en gång kunde vara!
Det handlar nog mer idag om att jag i huvudet kan komma på en,två,tre saker jag vill baka – men att jag besinnar mej efter att jag bakat den ena gofikat och så kan jag baka det andra gofikat dagen därpå.

Livets skola pågår alltid

Tiden går…

Och faktiskt, så lär jag mej en massa saker om mej själv fortfarande.

Jag hamnar så väldigt lätt i det klassiska ekorrhjulet och får bromsa.

Det sker gång på gång, men jag märker att det går kortare och kortare tid mellan att hjulet snurrar igång, till att jag märker det och bromsar upp – hårt!

”Verktygslådan” jag fick från Stressrehab bär jag med mej varje dag och den som lättast ploppar upp i huvudet är vikten av att sova, få utvilad sömn – MEN det är svårt att  uppnå, när kroppen är igång…

Såg en text; ”Jag vill sova! Men min hjärna slutar inte prata med sig själv!”

Stämmer så bra…
Och då jag hamnar i det där, så plockar jag alltid fram de ”5 djupa andetagen” och vips så sover jag…

Sedan förra hösten har jag flyttat från Umeå och bor numera i Sundsvall.
Det innebär ju även arbetsplats byte – och jomenvisst, jag har bytt jobb, men håller mej inom akutsjukvården, både på gott och på ont.

Det är mycket som inte fallit på plats än, men jag tar det med ro – det löser sig med tiden.

Och jag MÅSTE komma ihåg att inte bara köra på, stanna upp – ta paus.

God adventstid på er alla därute!

Å ett år till har gått…

Den 28 november hade vi den avslutande gruppträffen på Stresskliniken.

Vi 6, som under dessa år lärt känna varandra på ett sådant sätt, som ingen ann…

Jag kommer att sakna dem oerhört, då de varit ett oerhört stöd under tiden som varit och jag hoppas att jag kunnat delge detsamma till dem.

Vi är alla i olika faser i livet, men över lag, har vi hämtat oss ordentligt från den allra första gången vi sågs…

Inför gruppträffarna, fick vi fylla  i olika formulär angående trötthet, depression, utmattning hälsa sömn osv och då hade vi alla skyhöga värden – inte alls konstigt, med tanke på vilket skick vi var i…

Efter ett år fick vi fylla i blanketterna igen och förbättringarna var påtagliga – vi hade alla gjort ett bra jobb…

Nu har vi fått fylla i samma blanketter för tredje gången och för de flesta av oss, så såg vi en klar förbättring – utom för mej…

Just nu är jag skör…
Väldigt skör…
Jag får verkligen passa mej, så jag inte åker ner längst nedanför ”trappan” och i den där grävda gropen igen…

Tack och lov, så har jag ”verktygslådan” med mej från stresskliniken, att plocka fram och ta till när som helst, var som helst, så det ska nog lösa sig till slut!

Senast igår, sa jag till en arbetskamrat att hon borde ha lärt sig av oss som ”gått in i väggen” och sjukskriva sig och vara hemma och vara s j u k, vid sjukdom och inte ta semester – tyvärr, så lyssnar folk inte på sånt – inte förrän det är för sent…

Följ min blogg med Bloglovin

Arbete dag 73

-Vad har jag gjort bra dag 73?

Kunnat ta till vara på det lugn som lägrat avdelningen…
Det har varit fullt ös, medvetslös och när det då blir lugnt, så har de flesta av oss lite svårt att ta det, man blir helt enkelt rastlös…
Men vi brukar skoja och säga att det går över med tiden:p

-Vad kunde jag gjort bättre?
Egentligen inget, för jag har kunnat pausa, det jag behövt idag…

-Har jag sett några risker i mitt arbete dessa dagar?
Ne, inte då det är så lugnt…

-Vad grundande jag besluten på?
Eftertänksamhet

Följ min blogg med Bloglovin

Arbete 50 % dag 41

Upp i arla morgonstund.

Övriga huset låg och sussade gott – ja, inte mina kompisar vovvarna, eller åtminstone slyngeln. Damen kliver visserligen upp hon också, men hon byter bara liggplats, från fotänden på min säng till att vara soffpotatis.

Har väl inte sovit så himla bra; ”som du tar hand om dej på dagen sover du på natten” – dvs blir det mycket om dagen, så sover man oroligt och det stämmer, så bra!

Fikade, packade ryggsäcken, gav hundarna mat, rastade dem och så tänkte jag att det är nog bäst jag går 5 minuter tidigare, för det hade vräkt ner snö, så det var 2 dm att plumsa i…
Och det var en väldans tur, för det var t u n g t att gå.

Kom på jobbet och erbjöd mej att ta en av patienterna i hörnan, då min arbetskamrat har en inskolning, dvs en som ska lära sig jobbet och då kunde hon ägna sig åt inskolningen och en patient i godan ro – och det visade sig vara ett smart drag för det visade sig bli en ”helt vanlig fredag”.

Dvs fullt ös, medvetslös:)

Och taadaa!

Jag har varit iväg på min första transport, sen jag kom tillbaka!

Visserligen fick jag ett enormt stresspåslag mitt i allting, hjärklappning så fruktansvärt och blev alldeles vaaarm, men jag satte mej lite i skymundan och bara andades en stund och då lade det sig – tack och  lov, för jag VILL ju få ALLT att fungera…

Jag märker att jag blir oerhört påverkad av min omgivning; är de omkring mej ”på” och liksom rusar hit och dit och volymen blir lite hög och lite hetsig, så reagerar jag direkt…
Men det är bara att lära sig att liksom stå över det och säga till mej själv att ”mitt sätt är också bra”, jag hinner u t a n att flyga runt som stressa…

Summasumarum, så har veckan varit riktigt bra.
Jag har fått känna på en r i k t i g arbetsvecka, både lugna dagar, lite lagom dagar och så som idag, fullt-ös-dagar.

Men det är nog som chefen säger; att när jag kommit upp i 75 % så ska jag nog stanna där ett tag, för kroppen och sinnet behöver verkligen förlika sig med allt som kan hända på en intensivvårdsavdelning!

Önskar er alla en trevlig helg!

Följ min blogg med Bloglovin

Arbete 50 % dag 40, torsdagen

Oj!

40 avklarade dagar, redan!

Få se nu;

tanken var att sonen skulle på barnmottagningen för ett pricktest (allergi), men då han roat sig med att ligga i soffan sjuk och dålig i veckan, så ställde vi in det.

Men eftersom jag redan sagt att jag skulle komma lite mitt på dagen, sådär lite lagom ”gent över snett”, så gjorde jag det i alla fall.

Och det visade sig vara ett smart drag, för en av arbetskamraterna hade fått en telesamtal från sitt barns dagis, att hon behövde hämta en sjukling.

Jag klev helt enkelt in på de patient platserna och fortsatte dagens arbete där.

Jobbade till kl 13 och drog mej så tillbaka, då bussen avgår 13.27.

Traskade hemåt i snöyra och oplogade vägar.

Dagen innebar även födeldedagskalas!

Numera stora lille sonen fyllde 12 år och det skulle naturligtvis firas.
Han hade bestämt att han ville ha hemgjort skrovmål och princesstårta – dagen till ära.
Nu har vi inga små barn längre…

Jag var astrött när så väl dagen var till ända och somnade gaaanska ovaggad vid 22.

Följ min blogg med Bloglovin

Arete 25% dag 6

Underskatta inte värdet av att göra ingenting, av att bara ströva omkring alldeles ensam, lyssna på allt som man inte kan höra och bara ha det bra Nalle Puh

Klok nalle, det där:O)

Idag hade jag tandläkartid vid niotiden.

Åkte dit och fick förklarat för mej orsaken till min huvudvärk, smärta i käkar och tänder.

Det är två kindtänder i nedre käken, som tagit stryk. Den ene så pass, att den måste opereras ut, då den gått sönder så mycket undertill en gammal lagning *rysa*

Och då jag kryssade i att jag har käkbesvär, så ville tandläkaren röntga käkarna och de bilderna var inte att leka med!

Jag har nött ner käkleden så otroligt, så han var inte alls förvånad över att jag har ont. Käkbenet i käkvinkeln  – (där du sätter fingret på kinden och känner hur det rör sig, när du gapar) – har jag nött ner så att det finns ingen brosk/disk eller nåt, det är alldeles platt på höger sida och den vänstra sidan var på god väg att bli lika illa…

Så det blev för stunden en kur pencilin och  nästa onsdag, så ska den trasiga tanden opereras ut*gulp*

Efter det, så åkte jag upp på lassa, hämtade ut mitt pencilin och gick och bytte om.

Jag skulle egentligen inte börja förrän 13, men då jag ändå var i stan och inte gjort något större ingrepp hos tandläkaren, så gjorde jag bort jobbtimmarna.

Idag så försökte jag vara inne på salarna, så mycket som möjligt, då det var fullt  – ville bara vara i  miljön, det blir så  mycket ljud som jag fortfarande inte är van vid.

Jag fick också en ordentlig genomgång av den nya respiratorn, som jag visserligen arbetade med innan sjukskrivningen, men det behövs verkligen fräschas upp.

Arbete 25% dag 5

Var lite låg inför dagen.

Jag har den senaste veckan haf tså himla ont i nacke och fram i pannan.

Går och drar upp axlarna, så jag tror det beror på det + att jag verkar gnissla tänder om nätterna – mer än någonsinn…

Mina uppmärksamma arbetkamrater såg min bekymmersrynka och frågade direkt hur det var – de är  uppmärksamma:)

Jag pulade på lite i periferin och mer han jag egentligen inte.

2 timmar går så fort.