Vaknade stel som en pinne…
Det är sant, som det är sagt; med ökad belastning, så kommer ökade symtom!
Värken i muskler och fibrer är tillbaka med full kraft i benen = Fibromyalgin gör sig påmind.
Den är både stress och väder känslig, om jag så säger.
Det gör ONT att sätta ner fötterna på golvet och riktigt ta sats för att ställa sig upp – men jag kämpar på.
Pausar med mina 5 andetag, då och då och jag kommer ihåg att pausa allt som oftare nu.
Nu har jag tränat upp mej så pass, i uthålligheten att jag börjar känna att 2 timmar är futtigt!
”Är det lönt att fara för bara två timmar?”
Dessutom så kör jag 6 mil t o r för de timmarna…
Jag har gått genom de viktiga rum jag kan komma på, typ förråd och var alla viktiga saker kan finnas…
Idag så fick jag frågan om jag ville följa med en arbetskamrat på en information angående ett omläggningssystem som används ibland på vår avdelning och jag tog mej faktiskt betänketid innan jag svarade och jag valde att följa med.
Lite utmaning blev det.
Gå till en helt annan avdelning, men ÄNNU mer folk att träffa och dessutom koncentrera sig å höra på informationen – men det gick bra!
Bättre än jag trodde, jag orkade hänga med på den intensiva timmer det ändå blev och jag kommer ihåg vad han sa!
Min stackars arbetkamrat, blev alldeles förskräckt och trodde hon dragit med mej på dåligheter, men jag kunde lugna henne och säga att det kändes ok:)
Ikväll så har vi även kvällsaktivitet, då dottern ska dansa i det sk Glashuset, men det känns inte alls stressat för det.
Jag tar det att jag kanske blir – det är ju inte alls säkert – tröttare någon dag – jag vet ju varför.
Arbetsträningsdagboken 