Snart 9 månader.
Som en graviditet…
Ett nytt blivande, växande liv…
Jag ”tog mej” ett nytt liv förra året.
Bröt upp, lämnade och flyttade.
Landade i ett län, ny stad i nytt jobb…
Eller nytt och nytt, inom samma genre – var inte riktigt klar med akutsjukvården tydligen 🙂
Idag tog jag mej ett bad, för första gången på lång tid.
Vet egentligen inte varför, men det bara kändes så rätt och satt det skulle bli så skönt att spola upp riktigt hett vatten och krypa ner och bara låta det omsluta kroppen.
Visserligen hade jag så otroligt ont överallt – jag har ju Fibromyalgi – men hur som helst så följde jag bara min känsla och kröp ner i ett hett bad.
Vi borde alla göra det mer ofta.
Följa vår känsla.
Jag kan i viss mån förstå att man backar för att göra det, för när man ligger där, slappnar av så hinner ofta verkligheten och känslorna ikapp och att erkänna för sig själv att det kanske inte är så himla bra är nog bland det svåraste.
Känslorna hann ikapp idag.
Gråten kom såklart.
Och det jag grät över och kände mej mest ledsen över är faktiskt min arbetssituation.
”Man vet vad man har, men inte vad man får”
Jag trivs inte på min nuvarande arbetsplats.
Och så slog det mej.
Än en gång, har jag låtit mej behandlas som om jag vore…ingenting.
Bara tagit emot, aldrig reagerat i uttalade ord.
Dock i tankar, inombords – gått hem och varit arg, ja vissa gånger riktigt förbannad och varit ledsen, gråtit av ren utmattning – för det tar en sådan otrolig energi!
Visst jag får ”skylla mej själv” – men jag kan bara förklara det med att jag vet inget annat sätt.
Jag har tappat förmågan att stå upp för mej själv att med vänliga och bestämda ord tala om när det inte känns/är ok – för jag fick lära mej att jag var jobbig, att jag ältade och att jag inte var att lyssna på.
Det får lov att bli slut på det.
Jag låg där i badkaret och ”pang” – ”de har fått mej att känna mej som den lägst stående i ”rangordningen” att jag absolut INTE kan NÅGONTING.
Det har i sin tur gjort att jag dragit mej i bakgrunden och blivit tyst.
Gått på jobbet, gjort mitt jobb.
Inget mer.
Det faktum att jag jobbat sedan jag gick ut skolan 19884, först inom äldreomsorgen och sedan inom akutsjukvård sedan 1987 spelar ingen roll.
JAG känner att ”jag ska inte komma där och tro att jag är något”.
När jag kommit med försiktiga förslag i olika saker, så har svaret blivit att ”såhär har vi alltid gjort” och så körs det på.
Till slut tystnar man, biter ihop och jobbar på – ”kan de, så får väl jag också”…
Men nä.
Jag kan inte, det är inte hållbart i längden.
Jag ska inte gå under, bli sjukskriven igen – det vill jag inte – det vill väl ingen…
Tack och lov har jag ju de verktyg vi fick med oss från Stressrehab att ta till idag, men…
Det är ÄNDÅ så himla lätt att bara köra på, att hamna i tunnelseende.
Att nästan köra ner sig själv långt ner i botten.
Men skillnaden är idag att jag faktiskt märker var jag är på väg, så jag bromsar. Kanske inte i tid, men det hinner iallafall inte gå ÅR som det gjorde förut.
Arbetsträningsdagboken 