En gång utbränd blir lätt vidbränd

Vet inte…

Men räknar man sig som sjuk, när man hör ordet utbrändhet…

Eller utmattningssyndrom eller vad man nu väljer att kalla det.

Frågan är väl dessutom; anses man vara sjuk?

Jag vet att i början av KBTn på Stressrehab, så satt åtminstonde jag och log snett åt terapeutens ord – för vem var det hon pratade om?!?
Inte var det då jag – jag var ju inte sjuk…eller…

Jag har nog mer funderat på om jag kan säga att jag är helt frisk.

Ja, jag är ju lite allmänt knasig, så på så sätt är jag j u inte frisk :), men allvarligt…

ÄR jag frisk?

Är JAG frisk?

Är jag FRISK?

Nä, jag har tyvärr – efter tuff rannsakan av mej själv börjat inse att jag faktiskt fortfarande är sjuk i utmattningssyndrom – att jag till viss del kan fungera igen och te mej ”normal” men att jag så lätt och så ofta halkar dit.

Ett invant beteende ÄR svårt att arbeta bort.

Att när man har ork och mår en aningens bättre, så lätt tar på sig saker och att det blir mer och mer och mer och…

Där är jag nog nu.

Att jag insett att jag måste sluta att starta igång en massa projekt de tider som jag mår bättre och lära mej att hushålla med krafter och ork bättre, så att de liksom räcker under en längre tid – ni vet, ungefär som man vill att lönen ska räcka 🙂

TACK och LOV är dock de ”projekt” jag kan starta igång inte av den stora art som det en gång kunde vara!
Det handlar nog mer idag om att jag i huvudet kan komma på en,två,tre saker jag vill baka – men att jag besinnar mej efter att jag bakat den ena gofikat och så kan jag baka det andra gofikat dagen därpå.

Arbete 50 % dag 51

En helt vanlig förmiddag på jobbet, kan  man säga; full fart mot helgen med andra ord.

Var även med sonen för en allergikoll på barnmottagningen.

Det har visat sig att han inte tål kloret i badbassängen och det märks så tydligt, för vi har gjort som en egen diagnossättning; bad=eksem.

Huden får läkas och ett längre uppehåll har gjorts och så har han provat igen att bada=eksem över heeela kroppen.

Så har vi gjort typ 3 gånger, men skolan nöjer sig inte med det, nähäj!

Det måste vara läkarintyg på det, ser ni…

Kruxet är bara, att det inte finns något blodprov för att fastställa detta, utan  man måste göra p r e c i s som vi gjort och eftersom vi redan gjort det, så tyckte läkaren att vi itne behövde göra om det – helt enkelt.

Han skrev ut ett intyg och så får vi hoppas att skolan blir nöjd!

Innan vi skildes åt, så skrattade han till och berättade att jag krossat hans fördommar denna dagen, för honom:O)
När han läste remissen, så var han övertygad om att det bara var en ”knäpp morsa, som inte ville låta ungen bada för llite eksem”:O)
Men under tiden vi pratade och han fick se i de journalanteckningar, från de besök på vc med sonens eksem, så förstod han att jag hade belägg, för saken:)

Så till jobbet…

De senaste arbetsveckorna har satt igång en del funderingar i mitt huvud…

Jag funderar verkligen på om det här är arbetsplatsen som jag kommer att gå tillbaka till OCH stanna på…

Det märks ju att under de år jag jobbat, så har tempot ökat och i och med det så stiger ju stressnivån hos folk och uthålligheten har verkligen sjunkit.

Att komma tillbaka efter en tids bortavaro, är lite av en chock…

Förmodligen så har det varit så en längre tid, även när jag jobbade innan jag blev sjuk, men då såg jag det ju inte pga ATT jag var sjuk.

Jag far illa av det, det gör mej ledsen.

För att fixa arbete och livet, så får jag väl göra som tidigare; starta tunnelseendet och gå på jobbet, göra de uppgifter som ska göras och inte se utåt sidorna…

Trevlig helg!

Följ min blogg med Bloglovin

Arbete 50 % dag 48-49

Jag är glad att jag ser var jag är på väg och att jag är på väg åt lite fel håll…

Att jag ser det ganska fort…

Igår, så var jag duktigare, på att ta hand om mej själv också.

Gick faktiskt på en paus varje timme i 5 minuter och tog mej nåt att dricka, ”pudrade näsan” om det behövdes och tog mej mina 5.

Det är fruktansvärt viktigt att hitta sig en frizon, där det är lugn och ro, att få sitta i största möjliga tystnad och vila hjärnan, för den går på högvarv.

Idag så var jag med på ½ utbildningsdag.

Vi har sådana med jämna mellanrum och denna gång, så är det HLR för hela slanten!

Kommer att känna av det i armarna imorrn:O)
Det blir till att börja träna armmusklerna om man ska klara av detta:p

Nä, skämt åsido, det är så oerhört nyttigt att de blir av, våra temadagar!

Men hjärnan är om möjligt ännu tröttare nu.

En positiv, sak är att jag märker att de genomgångar/undervisningar jag är med på, verkar fastna i skallen – tack och lov!

Imorrn är en annan dag!

 

Följ min blogg med Bloglovin

2011

Ett år att minnas…

Eller vill man det?

Det är väl både och…

Att hamna i ett utmattningssyndrom, eller den sk brömda väggen, är inte en dans på rosor…

Att först inse själv, det som omgivningen sett under en tid, är nog det svåraste.
Att bromsa, att stanna upp och känna efter och att tillåta sig att rasa…

För rasar, det gör man…

Att jag sedan hade turen att få komma med på Stressrehabs KBT gruppterapi, var nog en stor del av räddningen!

Det blev tuffa månader.

Månader man kom till acceptans, erkännande,  insikt och till slut hitta kämpaglöden att vilja jobba.

För jobbat har vi fått göra.

Det är oerhört svårt att börja se sig själv, sätta sig själv i första rummet, att ge sig själv tid när man under i stort sett hela livet tagit hand om andra och satt andras väl och ve i första hand och låtit sig själv  ligga längst ner på botten av trappan och till slut lyckats gräva en grop där nere åt sig själv också…

Men sakta, men säkert, så fick vi ”verktyg” i form av hemläxor att jobba med och det är verkligen så att man m å s t e jobba – annars så kommer man ingen vart och tiden till att bli frisk, blir längre…

Vägen till där jag är idag, har inte alls varit spikrak och lätt.

Men det är oerhört skönt att vara tillbaka på 50 % arbetstid och känna att målet på 75 % inte är ouppnåeligt…

Jag har fått fantastiska verktyg och fantastiska vänner i den grupp jag gått i.

Nu gäller det bara att fortsätta på den inslagna vägen, under resten av mitt liv.

Jag önskar er alla ett Gott Nytt År och glöm inte att tänka på er själva.

Stanna upp och ta pauser, var här och nu, andas.

Har ni frågor?

Välkomna att höra av er!

 
Följ min blogg med Bloglovin

Arbete 25% – dag 4

Det är surt.

Men man vet ju, med förnuftet att man blir sjuk pga någonting.

Migränen håller i sig.

Blir hemma idag med.

Typiskt, som min favorit Nalle Puh, skulle sagt.

Typiskt när man börjar komma igång.

Men å andra sidan, så ska jag leva m inst 30 år till, så jag hinner nog:)

Trevlig helg!

Arbete 25% dag 2

Började kl 13 idag.

Skönt att få en lugn fm.

Man är ganska trött efter gruppträffarna och det sitter i någon dag.

Efter som jag var före den jag ska skugga:), så tog jag min kaffekopp och gick in på sal – precis som man brukar.

Och det kändes nästan som att jag skulle arbeta en eftermidagstur:)

Precis som vanligt.

men eftersom det var APT=arbetsplatstrff, så vlade jag att gå och lyssna på det= min första APT:)

Det har jag aldrig haft möjlighet att gå på, jo egentligen – men inte åker man in på en ledig dag, för det, när man jobber natt…

Det var intressanta diskussioner och information som vi fick, men jag kände efter typ 15 minuter att min hjärna var verkligen överhettad, jag blev jätte,jättetrött och när jag gick, då min arbetstid var slut, så höll de på ff…

Får kolla upp protokollet sedan.

Tog bussen hem och slöade, så gott jag kunde, utan att ta till avslappningsövningen – jag kände mej så trött i skallen, så jag kände att jag inte skulle tillgodgöra mej den, riktigt…klarade inte av ljud.

KOm hem, stickade lite på sockan, till serien greys Anatomy – jag vet, jag ser reprisen:)
Började med middagen och då förstod jag att jag var ganska trött, för jag som tänkt ta kokosmjölk till kycklinggrytan, tog grädde och creme freiche, som skulle vara till elverbiffen idag:/

Jaja,det gick att äta, men det hade varit godare med kokosmjölken…

Somnade vid 21.30.

 

Arbetsträning dag 10

Ooops…

Veckorna med ”hälsa på” och arbetsträning går in i sin sista dag.

På måndag börjar jag jobba 25%.

Och det känns så bra!

Det är ju inte mycket, egentligen, men fullt tillräckligt för mej.

Vi har endast 2 gruppträffar var också, nästa vecka och det allara sista den 15 november…

Vi ska visst träffas några gånger nästa år, men nu är det slut på den fantastiska ”utbildningen” vi fått gå sedan i mars; 22 gruppträffar och 2 individuella.

Men idag så är det arbetsträning som gällt.

Och det märktes att det var fedag.

Huvudet orkade inte riktigt med allt surr och prat, men jag var kvar i det ialla fall, men gjorde kanske inte så mycket…

Nu är det helg och det är skönt.

Alla ungar kommer hem, vartefter i helgen och ordningen återställs…

Trevlig helg.

Arbetsträning dag 9

Nu går det som tåget.

Upp, fixa lite hemma, pyssla med vovvers coh packa matsäcken och ge sig iväg till bussen.

Tänkte på det idag;
Det är ju inte bara arbetsträningen på 2 timmar, utan det är ju tiden före och efter också.

Hade en idé om att lyssna på avslappningsövningen, som K. har pratat in åt mej, men jag glömde bort det idag – ska försöka komma ihåg det imorrn.

I måndags så lysnade jag på Västerbottens radion, men det fixade jag inte, märkte jag sen.
Det är så mycket ljud på jobbet och mitt såll-filter är liksom kaputt, så mina öron är två öppna kanaler, där ALLLT ljud av ALLA de slag bara går rakt in!

Så nu åker jag buss, till och från jobbet utan en massa musik och prat i öronen, men jag hade en teori om att avslappning skulle fungera…

Ska försöka komma ihåg det imorgonbitti!

Arbetsträning dag 8

Ett moln på min himmel:(

Jag har, tyvärr, Fibromyalgi, som varit skaplig de månader som jag varit sjukskriven – såklart; jag har ju kunnat ta det lugnt…

Den sista veckan mornar, har jag vaknar med en stelhet och värk på baksidan benen och nu de sista dagarna så har även värken i tålederna slagit till – inte bra!

Det tar typ 1 timme att komma i så pass rörlighet, att slynglarna kan få sin morgonrunda – så det gäller att planera uppstigning, så att man hinner mjuka upp, ta en hundrunda , äta frukost och vila kroppen innan det är dags att gå till bussen…

Nåja, det går väl över till man ska i graven.

Det känns iaf fortfarande bra att ha ett någotsånär ”normalt” liv; kliva upp, fara på jobbet, åka hem:)

Den där ångest känslan, som tidigare dök upp, när jag närmade mej jobbet, visar sig inte alls numera…

Enda gången som jag känner av den, är inne på sal, när det blir lite för nära kontakt med patienter och anhöriga, men den ska jag övervinna i veckan – det är mitt mål!

Arbetsträning Dag 1

Börjar kännas helt ok att göra sig i ordning och ”åka iväg till jobbet”.

Det som känns liiite värdelöst, är ju att sitta å köra nästan 3 mil för 2 timmar, men man ska nog inte falla för fällan att trappa upp för snabbt…

Gick förbi klädstället och bad dem plocka bort, de för stora brallorna – najs, men jag undrar om han verkligen plockade bort rätt, för jag tycker ändå att brallorna är för stora, får gå och dra upp dem hela tiden…

Nåväl, det är en värdslig sak.

Det var trevligt att komma på jobbet idag, möttes av flera kramar och det värmer – tack:)!

En del prat-uppdatering och så gick jag en sväng i förrådet och uppdaterade mej om lite av dess innehåll – kan ju vara bra att veta var saker ligger, om det behövs hämtas.
Det verkar som om det mesta ligger kvar på samma plats iallafall och det är ju skönt:)

Var in och sa hej på salarna och så gick jag och städade ur diskamskinen och uppdaterade mej lite om huruvida datasystemen är desamma – det är de inte, så där har jag också nåt att bita i – men det är också en värdslig sak.

Har upptäckt att då det gått runt 1½ timme, så går ridån ner – jag blir sååå trött, så det är inte klokt…

Ändå har jag pausat och tagit det lugnt osv…

Men det är nog så, det kommer att vara ett tag framöver…

När jag kom hem, så parkerade jag bara bilen och så gick jag min 30-minuters runda bara för att varva ner och det var skönt!

Det kommer jag att försöka göra varje dag – jag kände hur spänd jag var i axlarna, ja egentligen hela kroppen i början av prommenaden, men det avtog allteftersom…
När jag är ute och går, så känner jag ganska tydligt hur spänd jag är, så då är det lättare att få axlarna att släppa från öronen:)

Så blev det snabbrastning av hundarna – de fick sig prommis i morse – och så tog jag tag i att rulla köttbullarna, hiva in dem i ungen och koka makaroner och stuva dem.

Nu tänker jag virka ett spöke och sen inte göra ett enda dugg!