Rakt ner i träsket å harva…

Snart 9 månader.

Som en graviditet…

Ett nytt blivande, växande liv…

Jag ”tog mej” ett nytt liv förra året.

Bröt upp, lämnade och flyttade.

Landade i ett län, ny stad i nytt jobb…
Eller nytt och nytt, inom samma genre – var inte riktigt klar med akutsjukvården tydligen 🙂

Idag tog jag mej ett bad, för första gången på lång tid.

Vet egentligen inte varför, men det bara kändes så rätt och satt det skulle bli så skönt att spola upp riktigt hett vatten och krypa ner och bara låta det omsluta kroppen.

Visserligen hade jag så otroligt ont överallt – jag har ju Fibromyalgi – men hur som helst så följde jag bara min känsla och kröp ner i ett hett bad.

Vi borde alla göra det mer ofta.
Följa vår känsla.
Jag kan i viss mån förstå att man backar för att göra det, för när man ligger där, slappnar av så hinner ofta verkligheten och känslorna ikapp och att erkänna för sig själv att det kanske inte är så himla bra är nog bland det svåraste.

Känslorna hann ikapp idag.
Gråten kom såklart.
Och det jag grät över och kände mej mest ledsen över är faktiskt min arbetssituation.

”Man vet vad man har, men inte vad man får”

Jag  trivs inte på min nuvarande arbetsplats.

Och  så slog det mej.

Än en gång, har jag låtit mej behandlas som om jag vore…ingenting.

Bara tagit emot, aldrig reagerat i uttalade ord.
Dock i tankar, inombords –  gått hem och varit arg, ja vissa gånger riktigt förbannad och varit ledsen, gråtit av ren utmattning – för det tar en sådan otrolig energi!
Visst jag får ”skylla mej själv” – men jag kan bara förklara det med att jag vet inget annat sätt.
Jag har tappat förmågan att stå upp för mej själv att med vänliga och bestämda ord tala om när det inte känns/är ok – för jag fick lära mej att jag var jobbig, att jag ältade  och att jag inte var att lyssna på.

Det får lov att bli slut på det.

Jag låg där i badkaret och ”pang” – ”de har fått mej att känna mej som den lägst stående i ”rangordningen” att jag absolut INTE kan NÅGONTING.
Det har i sin tur gjort att jag dragit mej i bakgrunden och blivit tyst.

Gått på jobbet, gjort mitt jobb.

Inget mer.

Det faktum att jag jobbat sedan jag gick ut skolan 19884, först inom äldreomsorgen och sedan inom akutsjukvård sedan 1987 spelar ingen roll.
JAG känner att ”jag ska inte komma där och tro att jag är något”.
När jag kommit med försiktiga förslag i olika saker, så har svaret blivit att ”såhär har vi alltid gjort” och så körs det på.

Till slut tystnar man, biter ihop och jobbar på – ”kan de, så får väl jag också”…

Men nä.
Jag kan inte, det är inte hållbart i längden.
Jag ska inte gå under, bli sjukskriven igen – det vill jag inte – det vill väl ingen…

Tack och lov har jag ju de verktyg vi fick med oss från Stressrehab att ta till idag, men…
Det är ÄNDÅ så himla lätt att bara köra på, att hamna i tunnelseende.
Att nästan köra ner sig själv långt ner i botten.
Men skillnaden är idag att jag faktiskt märker var jag är på väg, så jag bromsar. Kanske inte i tid, men det hinner iallafall inte gå ÅR som det gjorde förut.

 

 

Livets skola pågår alltid

Tiden går…

Och faktiskt, så lär jag mej en massa saker om mej själv fortfarande.

Jag hamnar så väldigt lätt i det klassiska ekorrhjulet och får bromsa.

Det sker gång på gång, men jag märker att det går kortare och kortare tid mellan att hjulet snurrar igång, till att jag märker det och bromsar upp – hårt!

”Verktygslådan” jag fick från Stressrehab bär jag med mej varje dag och den som lättast ploppar upp i huvudet är vikten av att sova, få utvilad sömn – MEN det är svårt att  uppnå, när kroppen är igång…

Såg en text; ”Jag vill sova! Men min hjärna slutar inte prata med sig själv!”

Stämmer så bra…
Och då jag hamnar i det där, så plockar jag alltid fram de ”5 djupa andetagen” och vips så sover jag…

Sedan förra hösten har jag flyttat från Umeå och bor numera i Sundsvall.
Det innebär ju även arbetsplats byte – och jomenvisst, jag har bytt jobb, men håller mej inom akutsjukvården, både på gott och på ont.

Det är mycket som inte fallit på plats än, men jag tar det med ro – det löser sig med tiden.

Och jag MÅSTE komma ihåg att inte bara köra på, stanna upp – ta paus.

God adventstid på er alla därute!

Arbete 50 % dag 50

Jobbat en ”gent-översnett-dag” idag…
10-14.30 inkl arbetsträning.

Lite bra att komma sådär, kunna hjälpa till vid transporter, undersökningar, bäddningar, lunchavlösningar osv…

Att ens härliga arbetskamrater kommer och hör hur det är och hur det går och ger en massa pepp, gör ju inte saken sämre:)

Tack för att ni finns!

Börjar känna att jag är lite mer på banan igen.

Är inte alls lika trött och slut i huvudet längre…

Men, jag hushåller med orken fortfarande – så dä så!

Blev hämtad efter jobbet och så förärades Maxi med ett besök och när vi kom hem, så doftade det så gott, då maken och sonen hjälpts åt att dammsuga och torka golven – det är livskvalité det, att få komma hem till det!

Kvällen blir lugn, då det är upp med tuppen imorrn.

Jobbar 7-11.30 inkl. arbetsträning – sen är det helg och lite födelsedagsfirande…

Följ min blogg med Bloglovin

Arbete 50 % dag 28

Oj, vad många arbetsdagar jag håller på ha lagt bakom mej nu:)

Igår blewv en lugn eftermiddag på jobbet, det var lite patienter och mycket personal, så jag skrotade runt och sträckte ut en hjälpande hand, där det behövdes…

Idag, så gick jag in på den sal, där det kändes som att det var lite mer att göra och bisträckte dem.

Jag fick använda två av de verktyg vi lärt oss använda idag;

Stanna upp och andas och så tog jag i med typ 3 sekunders betänketid innan en uppgift:)

Jag myntade ett begrepp idag; ” Take five”

Precis som jag talade om i tidigare inlägg, så menar jag inte 5 minuters vilande på rygg utan 5 djupare andetag, med fokus på själva andningen.

Personen jag sa det till, såg skeptiskt på mej, men provade och efter 3 andetag, så slumrade personen till:)

Det kändes sååå bra att jag kunde ge av mej själv och att jag gjorde det utan att det kändes hemskt, jobbigt eller gav annat obehag.

Det var en oerhört skön känsla att gå hem och känna att jag verkligen gjort nånting, både på det fysiska och psykiska planet, för behövande personer, utan de känslor jag fått tidigare.

Det här ska nog gå!

Arbete 25% + AT 90 minuter dag 20 & 21

I det stora hela, kan jag väl säga att veckan avslutats med två bra dagar på jobbet…

Däremot så har det nu, precis i slutet av arbete 25% och arbetsträning upp mot 25%, slagit mej att de dagar jag går eftermidag, så ska jag inte göra mina arbetstimmar först, för det blir så knäppt med verksamheten, utan jag ska den avslutande veckan göra så att jag AT mellan 13-15 och så jobbar jag mellan 15-17  då har förmidagspersonalen gått hem och rapporterandet är över och det blir mer fysiskt jobb – jag hinner liksom inget annars…

Jag har även gjort de avslutande fystestet  och minnestestet.

Tyvärr så fick jag avbryta fystestet, pga ryggen/höften så det blev pannkaka av det – måste ta kontakt med vc…

Nu tar jag helg och laddar för en vecka med 25 % jobb och 25% AT…

Trevlig helg och 3;e advent!

Arbete 25% + AT 90 minuter dag 18 del 1

Det tar sig, sa mordbrännarn…

Tänk, snart har jag arbetstränat mej upp till 50 %.

Känns bra:)

Men jag märker verkligen skillnad på tröttheten i huvudet.

Den mentala tröttheten är nästan värre än det fysiska…

Annars har jag en ganska lugn vecka, med de två avslutande testerna, som ajg inte kunde göra förra veckan pga migrän…

Ja, just ja!

Jag ska ju även på ”återbesök” till Företagshälsovården på onsdag.
I och med att behandlingserien är avslutad på stressrehab, så blir man återremitterad till den instanns som remiterade en dit…

Arbete 25% + AT 60 minuter dag 15 del 1

Vilken blåsnatt det varit!

Sovit som en kratta, men det har jag ju lärt mej att det löser sig kommande nätter.

Det är tur det, att man kan släppa den stressen.

Jag menar, förr så låg man vaken, snurrade runt och oroade sig för ”värdsliga ting” + att man oroade sig för att man inte sov.

Numera så konstaterar jag mest att ok, det går inte att sova, men det löser sig, det är inte ett stort problem.

Kroppen är ju så fiffig att den fixar det de kommande nätterna.
Inte i form av längre sömntid, utan i form av bättre sömnkvalité.

Idag blir det jobb, At och möte med äldsta dotter och en lägenhetssamordnare + det första minnestestet.

Ses senare!

Arbete 25% dag 13 + AT 60 minuter del 1

Försöker verligen att inte känna att ”det är mycket, denna vecka”.

Men samtidigt så måste man väl få känna så, utan att bli stressad…för jag försöker känna efter om jag är det, men nä, det känns inte som så

Idag blir det arbete 2 timmar + 60 minuters arbetssträning.

Efter det så ska jag göra avslutande fMRI – alltså en funktionsmagnetröntgen som innebär att jag gör minsestest, liggandes i magnetkameran.

Det ingår i en försöksstudie, som jag sa ja till…

Ska bli spännande att se hur det går, nu när jag mår bättre och jag tycker att hjärnan är med mej istället för mot mej:)

Återkommer med rapport om hur dagen varit!

Arbete 25% dag 10 +arbetsträning 30 minuter…

Så mycket bättre jag mådde i morse!

Det b lir liksom svårt att bena ut vad som är vad i ontet, när det bara går runt – det var migrän som toppade späningshuvudvärken.

Så jag både kände mej och såg bättre ut, än i måndags.

Jag har sett under dessa dagar att vi har väldigt många chanser till att ta små pauser, att sätta sig ner på en stol och andas, är absolut inget problem och på ett sätt, så ser jag flera som gör det och gör en det, så är det ofta fler…

Hur som haver.

Efter 13.30 infot, så var det dags att hugga in på eftermidagens rutinjobb och jag bara kände att idag fixar jag det!

Så jag sa till min skuggis, att jag tar eftermidagskontrollerna på den ena patientet och så gick vi genom dem lite snabbt.
Jag utförde kontrollerna och jag undrar lite över en sak, såhär i efterhand; hade jag gjort det om jag vetat att patienten var väldigt ytlig?
Sömnmedlets dos var sänkt och patienten hade börjat reagera på beröring med att fladdra med ögonlocken och få stigande blodtryck, som brukligt är…

Nu blev det liksom mer att det var en situation som uppstod och jag fick bara vara i den – det går ju inte att rymma…
Och det gick bra.

Jag märker att bara jag börjar med arbetsuppgifter, så finns de där bak i ryggmärgen, jag liksom bara gör…

Efter 2 timmars jobb, så åkte jag hem, för att fixa middag, rasta hundar och plocka upp sonen på vägen och efter maten så begav jag mej åter till jobb, för ett usk möte.
Det blev dagens arbetsträning.
Men då var jag väldigt trött, huvudet hängde inte med på vad som sas riktigt, men det var nyttigt att åka och lyssna på dem.

 

Hälsa på dag 4 – 2011-11-17

Var inte alls i form idag.

Men jag kan förstå att man är extra seg, pga ovanan att åka iväg ”till nånting”

Kom på jobbet, hamnade i soffan, med en kaffekopp och det var några som frågade hur jag mådde osv, så det blev en massa småprat.
Trevligt det med…

Men så kallade den där ”Rubens-blåsan” på mej så jag gick till diskrummet och där låg det en diskad och isär plockad Ruben.

Tittade på instruktionerna och satte ihop den, kontrollerade den och plockade
isär den igen:)

Gick en sväng runt avdelningen och av en slump så gick jag in på en av enkel salarna och där stod transportrespiratorerna, gasflaskorna, ”barnvagnen” och lite annat småplock – kan ju vara bra att veta…

När så klockan var efter 10, så frågade jag om jag skulle städa bort fikat, så då gjorde jag det och städade till i köket och sen var det i stort sett dags att bege sig hemåt.

Ännu tröttare…

Men jag kände inte av något hjärtrus idag, det var skönt…