En gång utbränd blir lätt vidbränd

Vet inte…

Men räknar man sig som sjuk, när man hör ordet utbrändhet…

Eller utmattningssyndrom eller vad man nu väljer att kalla det.

Frågan är väl dessutom; anses man vara sjuk?

Jag vet att i början av KBTn på Stressrehab, så satt åtminstonde jag och log snett åt terapeutens ord – för vem var det hon pratade om?!?
Inte var det då jag – jag var ju inte sjuk…eller…

Jag har nog mer funderat på om jag kan säga att jag är helt frisk.

Ja, jag är ju lite allmänt knasig, så på så sätt är jag j u inte frisk :), men allvarligt…

ÄR jag frisk?

Är JAG frisk?

Är jag FRISK?

Nä, jag har tyvärr – efter tuff rannsakan av mej själv börjat inse att jag faktiskt fortfarande är sjuk i utmattningssyndrom – att jag till viss del kan fungera igen och te mej ”normal” men att jag så lätt och så ofta halkar dit.

Ett invant beteende ÄR svårt att arbeta bort.

Att när man har ork och mår en aningens bättre, så lätt tar på sig saker och att det blir mer och mer och mer och…

Där är jag nog nu.

Att jag insett att jag måste sluta att starta igång en massa projekt de tider som jag mår bättre och lära mej att hushålla med krafter och ork bättre, så att de liksom räcker under en längre tid – ni vet, ungefär som man vill att lönen ska räcka 🙂

TACK och LOV är dock de ”projekt” jag kan starta igång inte av den stora art som det en gång kunde vara!
Det handlar nog mer idag om att jag i huvudet kan komma på en,två,tre saker jag vill baka – men att jag besinnar mej efter att jag bakat den ena gofikat och så kan jag baka det andra gofikat dagen därpå.

Livets skola pågår alltid

Tiden går…

Och faktiskt, så lär jag mej en massa saker om mej själv fortfarande.

Jag hamnar så väldigt lätt i det klassiska ekorrhjulet och får bromsa.

Det sker gång på gång, men jag märker att det går kortare och kortare tid mellan att hjulet snurrar igång, till att jag märker det och bromsar upp – hårt!

”Verktygslådan” jag fick från Stressrehab bär jag med mej varje dag och den som lättast ploppar upp i huvudet är vikten av att sova, få utvilad sömn – MEN det är svårt att  uppnå, när kroppen är igång…

Såg en text; ”Jag vill sova! Men min hjärna slutar inte prata med sig själv!”

Stämmer så bra…
Och då jag hamnar i det där, så plockar jag alltid fram de ”5 djupa andetagen” och vips så sover jag…

Sedan förra hösten har jag flyttat från Umeå och bor numera i Sundsvall.
Det innebär ju även arbetsplats byte – och jomenvisst, jag har bytt jobb, men håller mej inom akutsjukvården, både på gott och på ont.

Det är mycket som inte fallit på plats än, men jag tar det med ro – det löser sig med tiden.

Och jag MÅSTE komma ihåg att inte bara köra på, stanna upp – ta paus.

God adventstid på er alla därute!

Lite uppdatering och tankar

Den senaste tiden, har det slagit mej att det är 2 år sedan vi gick i grupp på Stressrehab!
Vi hade den sista träffen i november 2011 – herregud, vad tiden går!

Får fortfarande än idag, många frågor kring utbrändhet, utmattningssyndrom och jag tycker de tär så roligt och jag berättar gärna. Är nästan lite svår att stoppa, när jag sätter igång:).

Sedan april 2012 har jag varit tillbaka i fullt jobb, dvs 100 %.
jag har provat att lägga många olika scheman, en förmån vi har, då vi har sk önskeschema och en sak märker jag.

Min hjärna klarar verkligen inte samma belastning som förut.
Jag blir så otroligt hjärntrött och jag märker hur jag blir ofokuserad, jättetrött, och vill bara få gå och sätta mej i ett tyst rum.
Men hur lätt är det på en arbetsplats, där det rör sig 100 tals människor, var dag?!?

Jag har lagt scheman med arbete var tredje helg och arbete varannan helg.

Att arbeta varannan helg, kan verka vansinnigt, men för mej fungerar det bäst.
Då behöver jag inte lägga in så många pass efter varandra och det blir inte 4-5 dagars arbetsvecka.
Självklart får jag justera, utifrån hur bemanningen ser ut, men för det mesta så fungerar det.

En annan sak är att det värsta passet för mej att arbeta är förmiddagarna, dvs då man börjar kl 07.
Det är så otroligt mycket folk i farten, saker händer hela tiden och det låter, piper och…
Jag älskar egentligen förmiddagarna, just pga ovanstående och för att de går så otroligt fort – vips är klockan 11 och vi börjar med lunch och så är klockan efter ett och eftermiddagspersonalen börja komma, för att lösa av oss så vi får gå hem.
Men jag sliter så ont.
De sista månaderna jag jobbade många dagar på raken, så fick jag sova en stund, när jag kom hem för att orka kvällen:
en sk powernap på 20 minuter bara, men det räcker gott och väl och det inkräktar inte på nattsömnen heller.
Det fick vi lära oss på stresskliniken att det var fy och bannor, om vi la oss och sov timmar – då blev nattsömnen lidande och så är det verkligen.
Jag har ”provat” bägge varianterna:/

Livet förändras även på andra sätt.
För 7 månader sedan, separerade jag från barnens far och det är en enorm press och stress i sig.
Men tack vare de ”verktyg” jag fick på stresskliniken, så tar jag mej igenom denna period i livet också.

Arbete 50 % dag 51

En helt vanlig förmiddag på jobbet, kan  man säga; full fart mot helgen med andra ord.

Var även med sonen för en allergikoll på barnmottagningen.

Det har visat sig att han inte tål kloret i badbassängen och det märks så tydligt, för vi har gjort som en egen diagnossättning; bad=eksem.

Huden får läkas och ett längre uppehåll har gjorts och så har han provat igen att bada=eksem över heeela kroppen.

Så har vi gjort typ 3 gånger, men skolan nöjer sig inte med det, nähäj!

Det måste vara läkarintyg på det, ser ni…

Kruxet är bara, att det inte finns något blodprov för att fastställa detta, utan  man måste göra p r e c i s som vi gjort och eftersom vi redan gjort det, så tyckte läkaren att vi itne behövde göra om det – helt enkelt.

Han skrev ut ett intyg och så får vi hoppas att skolan blir nöjd!

Innan vi skildes åt, så skrattade han till och berättade att jag krossat hans fördommar denna dagen, för honom:O)
När han läste remissen, så var han övertygad om att det bara var en ”knäpp morsa, som inte ville låta ungen bada för llite eksem”:O)
Men under tiden vi pratade och han fick se i de journalanteckningar, från de besök på vc med sonens eksem, så förstod han att jag hade belägg, för saken:)

Så till jobbet…

De senaste arbetsveckorna har satt igång en del funderingar i mitt huvud…

Jag funderar verkligen på om det här är arbetsplatsen som jag kommer att gå tillbaka till OCH stanna på…

Det märks ju att under de år jag jobbat, så har tempot ökat och i och med det så stiger ju stressnivån hos folk och uthålligheten har verkligen sjunkit.

Att komma tillbaka efter en tids bortavaro, är lite av en chock…

Förmodligen så har det varit så en längre tid, även när jag jobbade innan jag blev sjuk, men då såg jag det ju inte pga ATT jag var sjuk.

Jag far illa av det, det gör mej ledsen.

För att fixa arbete och livet, så får jag väl göra som tidigare; starta tunnelseendet och gå på jobbet, göra de uppgifter som ska göras och inte se utåt sidorna…

Trevlig helg!

Följ min blogg med Bloglovin

Arbete 50 % dag 42 – 46

En vecka till, i samma tempo och jag är nästan i däck…

Att inte sova ordentligt på ca tre månader, börjar ta ut sin rätt…

Att vara bland folk, som behöver ens hjälp, i sin totala hjälplöshet och att ge stöd och styrka till deras anhöriga, börjar ta ut sin rätt…

Jag har hamnat i det omtalade bakslaget…

Har slutat handarbeta.

Har slutat promenera mer än det abs0lut nödvändiga…

Får ingenting gjort…

Kommer inte igång med nåt.

Har slutat känna glädje.

Har slutat skratta.

Gråter för minsta lilla, t ex bara av att skriva, att erkänna det här…

Jag har i alla fall, gått till jobbet, utfört mina arbetssysslor, stöttat de chockade, ledsna anhöriga…

Varför då?

Jo, för att jag i grund och botten tycker så otroligt mycket om mitt jobb!

Men sen då…

Jag tänker på att pausa, jag tänker på raster, jag tänker på att sluta i tid, jag tänker verligen på att ta hand om MEj – men ändå…

Fortsättning följer…

Följ min blogg med Bloglovin